Molligt eller durigt?

Under helgens ungdomsläger hann vi bland mycket annat fundera kring en gudstjänst som hjälpledarna ska vara med och genomföra i advent. Vi skulle dela in oss i olika grupper som skulle planera olika moment i gudstjänsten, som förbönen, evangelietexten, musiken och syndabekännelsen. Biggi berättade vad grupperna skulle göra, och när hon kom till syndabekännelsen utbrast en av pojkarna ”Det är ju lite molligt!”. ”Molligt” i det här fallet betydde tråkigt, sorgligt, dystert, till skillnad från ”durigt” som betydde glatt. Det var hans uppfattning om syndabekännelsen, och så uppfattade också jag syndabekännelsen i många år. Och visst finns den tanken i viss mån kvar hos mig ännu. Vem vill väl bli påmind om allt som gått snett?

Faktum är att jag syndar. Jag klarar inte att leva så som Gud vill. Bibeln säger att jag inte är ensam om det. "Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud..."

Men syndabekännelsen är så mycket mera. Den befriar mig från kravet att jag måste vara perfekt och klara mig själv. Den låter mig vara liten. Den låter mig försöka och misslyckas och försöka igen. Syndabekännelsen hör ihop med förlåtelsens ord. Jag får påminna mig om att Jesus dog för min skull. För mig är syndabekännelsen och avlösningen som när en liten baby ska lära sig gå. Efter något steg går det på tok, och babyn behöver hjälp att komma upp igen. I syndabekännelsen får jag sträcka ut min hand mot Jesus och be honom hjälpa mig att resa mig upp igen. Så får jag igen ta ett steg vidare. Förlåten. Och närhelst jag känner att jag faller får jag sträcka ut handen – Jesus håller i mig!

Kommentera denna text

Ditt namn eller pseudonym

Din kommentar

För att undvika spam skriv ännu nedanstående nummer i bliden in i fältet
	Nummerserie: