Förlåtelsens väg

Långfredagen är sorgens och skammens dag. Den dag som avslöjar oss, visar hur vi bara står och ser på när Jesus oskyldigt döms och avrättas.

Korsfästelsen kan förstås te sig väldigt olika beroende på vilket perspektiv vi har. Min bild av den är att det var oerhörda folkskaror som trängdes och skrek och bar sig åt. Hur mycket de egentligen visste av vad som pågick är osäkrare. En avrättning av några brottslingar var det visst. Det var ingenting särskilt ovanligt, men alltid kunde man ju gå och titta.

Kanske någon visste att det var Jesus som blev dödad. Någon som visste vem Jesus var och vad han hade åstadkommit. Lite förvånande att han blev dödad som hade burit hoppet om att Romarna äntligen skulle fördrivas från staden. Jesus hade visat tecken på att klara sig i besvärliga situationer, så hoppet hade känts lite annorlunda med Jesus än med de hjältar som nu och då annars hotade slänga ut alla romare.

Kanske någon vågade följa med Jesus på lite närmare håll. Kanske någon av de kvinnor som hade följt honom, och som inte direkt hotades med samma öde om de visade intresse för Jesus. De kunde se hur han led av törnekronan, av piskrappen, av utmattning och smärta, men de kunde också se att hans ögon inte utstrålade bitterhet och hat utan snarare kärlek. Han sade faktiskt ”Fader,  förlåt dem”.

Men allra närmast kom rövarna som hängde på sina egna kors vid Jesu sida. De delade hans öde, de stod inte bara och tittade på. Och den ena av dem sade: ”Tänk på mig när du kommer med ditt rike”. Och Jesus svarade: ”Idag skall du vara med mig i paradiset”.

Långfredagen är sorgens och skammens dag. Men ur Jesu ögon strålar kärlek, en kärlek som består också i den djupaste förnedring och som öppnar en väg – förlåtelsens väg.

Kommentera denna text

Ditt namn eller pseudonym

Din kommentar

För att undvika spam skriv ännu nedanstående nummer i bliden in i fältet
	Nummerserie: